SELMA LAGERLÖF

100 ÅR SEDAN HENNES NOBELPRIS

Aktuella funderingar av lektor Gunnel Becker

 

"Också Selmas och Sophies flitiga besök i de katolska kyrkorna, så flitiga att det till sist väckte uppseende och kommenterades i Aftonbladet, var en del av deras liv i Italien"

 

"... förhållandet mellan socialism och kristendom. Lösningen på problemet fann hon i det sociala program den då regerande påven Leo XIII presenterat i sin encyklika Rerum Novarum."

 

"Leo blev hennes idol, hon har skrivit om honom i flera av sina verk och det är han som på de sista sidorna i Antikrists Mirakler får avsluta bokens idédebatt."

"En statyett av honom står fortfarande på flygeln i salongen på Mårbacka."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Selma Lagerlöf förvanskad och reducerad

Drygt 1.3 miljoner personer slog sig på Annandagens kväll 2008 ner framför sina TV-apparater för att se första delen av miniserien om Selma Lagerlöf, säkert med stora förväntningar; Selma Lagerlöf är en älskad författare. Då andra delen sändes dagen efter, hade tittarskaran reducerats med 160.000. Åtminstone några av dem som då valde att inte titta gjorde det uppenbarligen som protest. En av dem: Jag vill inte se Selma Lagerlöf förvanskad och reducerad på det här viset. Jag avstår från andra delen.

Selma Lagerlöf  förvanskad? Nog blev man förbryllad av det som visades på TV-skärmen - det är så mycket som inte stämmer med verkligheten, både i den första delen, som handlar om Selma och Sophie i Taormina 1896, och den andra, som skildrar Nobeldagen 1909. Och allt det som inte stämmer med verkligheten är inriktat på att vara extremt utmanande.

Selma och Sophie i Taormina 1896 I avsnittet finns två viktiga scener. Den första visar ett samlag mellan Sophie Elkan och Alexis Sluys, i hemlighet iakttaget av en svartsjuk Selma Lagerlöf. Alexis Sluys är alltså den belgiske pedagog, som  Sophie träffat på Nääs, förälskat sig i och sedan träffat då och då. I den andra scenen ser vi Selmas hämnd: hon ger hon sig i lag med en italiensk kvinnlig prostituerad, som hon tidigare sett på en gata och känt sig attraherad av. Sophie drar sig undan, förnärmad  och svartsjuk.

Så vitt mig är bekant har ingen av dessa händelser någon täckning i verkligheten. Alexis Sluys var aldrig i Taormina. När Selma och Sophie reste tillbaka hem, träffade de honom dock i Belgien. Återseendet mellan Alexis och Sophie blev - som alla de andra gånger de träffats - misslyckat och i allt resultatlöst. Också episoden med den italienska prostituerade måste vara fiktiv. Det enda jag har funnit om Selmas kontakter med kvinnorna på Sicilien är uttalanden i hennes brev: hon har sett hur instängt deras liv är och hur ofta de lever i social misär och hon ger uttryck för sin medkänsla.

Frågande står man också inför vissa utmanande erotiska scener mellan Selma och Sophie. I en intervju berättar Helena Bergström om hur hon, inspirerad av manuskripet, tolkar Selmas och Sophies förhållande: Nu har de kommit till resans mål. Det är här kärleken skall fullbordas. Det har Sophie lovat.Är det något som framstår tydligt i Sophie Elkans brev till Selma, så är det hur noga hon är med att en viss gräns i hennes och Selmas vänskapsförbindelse inte fick överskridas. Mer påtagliga kärleksbevis från den impulsiva Selma avvisade hon: det är hands off som gäller.

Nobeldagen1909 Också den dramaturgiska höjdpunkten i seriens andra del - att Selma Lagerlöf under utpressningshot helt skriver om sitt Nobeltal - är, såvitt jag förstår, en fiktion. Fiktiv är också skildringen av den man, som ligger bakom utpressningen, Selma Lagerlöfs fosterson Nils. Han finns med redan i  seriens första del, då som son till ett välbeställt svenskt par på besök i Taormina. Mannen i familjen skildras som en brutal despot av värsta slag. Selma försöker uppmuntra den modlösa hustrun - "det finns andra utvägar för kvinnor än äktenskap". Senare skjuter hustrun sin plågoande, hamnar i fängelse och Selma tar Nils som fosterbarn. År 1909 har han hunnit bli vuxen och har hustru och barn, som verkar vara lika förskrämda som hans mor och han själv var i Taormina. Nils hatar alla kvinnor, han har sällat sig till dem som tror att den nya tidens kvinnor vill ta makten över männen. Mest hatar han Selma Lagerlöf och han vill förhindra att hon i sitt tacktal på Nobeldagen propagerar för kvinnors frigörelse, vilket många tror att hon skall göra. Han tar till utpressning: ändrar hon inte talet, skall han publicera komprometterande brev, som han stulit. Selma kapitulerar och skriver ett nytt tal, det berömda talet om faderns betydelse för hennes diktning.

Inte mycket känns igen från verkligheten. Nils, Selmas fosterson, var aldrig i Taormina; han var inte ens född när Selma var där. I verkligheten kom han till världen 1901 på ett fattigt torp utanför Enköping, togs om hand först av rösträttsföreningen där, sedan av Selma. Han var inget exemplariskt barn men att han stulit Selmas brev för att använda dem som utpressning är fiktion. Fler oklarheter finns. Att Brandes försökt trakassera den unga Selma Lagerlöf sexuellt, vilket insinueras i detta avsnitt - är också det fiktivt, liksom Strindbergs hätska kvinnoföraktande kommentarer på Nobeldagen?

Varför denna verklighetsförfalskning? Förmodligen ligger dramaturgiska skäl bakom den verklighetsbeskrivning som ges i föreställningen. Manusförfattaren Åsa Lantz har uppenbarligen velat göra Selma och Sophie till företrädare för en ultraradikal feminism, hemmahörande i vår tid - och för att budskapet skall framföras så effektivt som möjligt, ändrar hon med fiktiva inslag den verklighet som Selma och Sophie levde i. Resultatet är en förvanskad bild av Selma Lagerlöf. Hennes relationer med Sophie och Valborg var byggda på djup kärlek, förståelse, gemenskap. Den utmanande sexutlevelse och den mansfientlighet som TV-serien tillskriver henne är manusförfattarens egna tillägg.

Selma Lagerlöf reducerad TV-föreställningen gjorde Selma Lagerlöf mindre än vad hon i verkligheten var. Så mycket av det som som var viktigt för henne fattas. Inte minst är detta påfallande i det avsnitt som utspelas i Italien. Det mest centrala både för Selma och Sophie, deras diktning och deras arbetsgemenskap i det litterära skapandet, är till exempel ett icke-motiv i föreställningen. Att Gösta Berlings saga slagit igenom i och med Brandes recension nämns, men det blir ett underordnat inslag.

Ingenting finns heller om det intensiva sociala engagemang, som Italienresan medförde för Selma Lagerlöf. Francesco Crispis kolonialkrig mot Abessinien 1895-96 kom Selma att uppröras i sitt innersta och blev, liksom den sociala nöd Selma och Sophie bevittnade, viktiga samtalsämnen för dem. Socialismens debut i Italien, med demonstrationer och obarmhärtig repression som följd, väckte Selmas intresse och kom henne att reflektera över  förhållandet mellan socialism och kristendom. Lösningen på problemet fann hon i det sociala program den då regerande påven Leo XIII presenterat i sin encyklika Rerum Novarum. Leo blev hennes idol, hon har skrivit om honom i flera av sina verk och det är han som på de sista sidorna i Antikrists Mirakler får avsluta bokens idédebatt. En statyett av honom står fortfarande på flygeln i salongen på Mårbacka.

Också Selmas och Sophies flitiga besök i de katolska kyrkorna, så flitiga att det till sist väckte uppseende och kommenterades i Aftonbladet, var en del av deras liv i Italien, liksom Selmas intresse för helgon, som resulterade i  helgonlegender som med utbyte kan läsas också av de frommaste katoliker. Att helt bortse från allt detta och - med hjälp av egen fiktion - enbart låta Selma framstå som en företrädare för en av vår tids extrema uppfattningar - ja, det är förvisso att reducera henne.

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© Katolsk historisk förening i Sverige.

Uppdaterad: 2011-02-15

 

Webbansvariga:

tekniskt utförande: Margareta Björndahl margareta.bjorndahl@comhem.se

styrelsekontakt: Lars Hallberg Lars.Hallberg@riksarkivet.se