ÖJAMADONNAN

GOTLAND

 

 

En outsägligt vacker skulptur från 1200-talet
Stabat Mater Dolorosa

Alla citat och faktauppgifter kommer från Gotländsk Arkiv 1950, artikeln 'Stabat Mater Dolorosa' av Johnny Roosval. (den här artikeln är hämtad från www.guteinfo.com
Den lidande modern, Stabat Mater Dolorosa, står på trabes (tvärbalken) under korset i Öja kyrka som den skall och du får uppleva hur madonnan är avsedd att ses på; hon skall se på dig. Det här är en klenod inom hela Europa.

Madonnan i helbild, från 1200-talet, 150 cm. Hon står bredvid det fantastiska krucifixet i Öja, på andra sidan korset står Johannes. Det är inte originalet.

Öjamadonnan på bilden är skickligt reproducerad av Bertil Nyström, se sidan om Madonnan i Othem, eftersom man ville visa upp henne i sin medeltida prakt.

Några tankar

Man skulle säkert kunna säga att protestanterna gjorde religionen för abstrakt. Gud vart en molngubbe och innerligheten och kärleken till nästan som en glad överraskning förvandlades till söndagsberättelser i kyrkan. Religion är något envar har i bakfickan och plockar fram i klämma.

Såna tankar dyker upp då man står och förälskar sig i den medeltida Madonnan. Hon är så vacker, ömtålig, medlidande, stackars, stackars flickebarn.

Det verkar inte finnas mycket fakta om henne, vad jag känner till, förutom att hon är gjord redan på 1200-talet. Det är i alla fall en skulptur som föreställer jungfru Maria som Stabat Mater Dolorosa, den lidande modern med ett svärd genom hjärtat, vid sidan av Jesus på korset.

Ibland sägs det, förstås, att stilen är inspirerad av franska arbeten. Det måtte finnas en lag på att saker och ting inte får komma från Gotland.

Öjamadonnan

Öjamadonnan är en illustration av den katolska mässans Stabat Mater dolorosa vars första rader översatt till svenska lyder: 'Modern stod med krossat hjärta vid det kors, där gränslös smärta, Sonen led för syndig värld. Gruvlig ångest henne brände, och hon modershjärtat kände genomborrat av ett svärd'.

Madonna Rediviva

Historien om skulpturens öde är beklämmande. Om 1800-talet säger Roosval: 'En Birgittabild går till vedboden, en Johannes evangelisten blir mål för barnens pilskjutning, triumfkrucifixet ligger på marken i ett öppet skjul, de tolv apostlarna hugges till kaffeved. Sådant skedde på 1800-talet.'

Gotlands landsbygd förefaller dock honom som ett undantag från sådana vanvettigheter (det är därför Guteinfo säger att alla skön konst finns på landet, i Visby finns just ingenting förutom det man burit in från landet), men undantag förekom. Öjamadonnan plockades ner, kom i enskild ägo men efter flera ägare slutligen till Gotlands Fornsal.

1948 togs beslutet på att hon skulle renoveras. Hon var 'övergjuten med chokladbrun oljefärg' som skulle föreställa brons, en 'chokladflicka', men 'hennes skönhet sken igenom det svartbruna skalet'. Men det först när han såg henne liggande på bockarna för restaurering som han 'märkte att hon andades'.

/text och foto Bernt Enderborg

Öjamadonan